Stannfåglarna
Ur Stannfåglarna
– Här ske vi bygg!
Han trampar till med foten, som om han kan sätta sitt bomärke med hälen och allt därmed är godkänt och klart. Granskogen står tät och mörk omkring dem, trots att de befinner sig högt uppe på berget.
– Kom! säger han och tar hennes hand. Han är så ivrig, drar henne efter sig upp på en stor stenhäll. Den är alldeles slät, inte ens mossa växer där.
– Se bortöver! Han sveper med hela armen. Har du sett nåt finare?
Dalen öppnar sig mot söder. Hon ser bergen torna upp sig bakom varandra, blå, blåare, blåast, tills de bleknar och suddas ut långt borta vid horisonten. Är det så här fåglarna ser jorden, när de tysta glider omkring högt däruppe under himlavalvet?
– – –
Han sitter bredvid henne och pratar och planerar och talar så övertygande om deras gemensamma hem att hon åter blir rådvill. Är han verkligen säker på att de kan flytta hit? Han känner hennes tvekan och tystnar, blir nästan förlägen. Lägger sig intill henne och stryker försiktigt med handen över hennes mage. När han åter tar till orda finns det ett stänk av oro i rösten.
– Vill du int bo här, du därinne?
Hon drar fingrarna genom hans sträva, ostyriga hår.
– Jodå, det tror jag visst. Bara vi int gör nåt olaglit.
Han sätter sig hastigt upp, stöder armbågarna mot knäna och lutar pannan i händerna.
– Kristina. Sanningen är att om vi int tar oss ett kronotorp, så måst vi emigrera till Amerika. Det finns ingen framtid för oss här. Vi har inga pengar, så vi kan int köp oss ett jordbruk, och att göra som far min …
Han reser sig och slår ut med armarna.
– Jag vägrar att göra som far min och arbet mig fördärvad live ut för nån giri bonde. Det måst du begrip!
Nej nej, hon vill inte heller råka ut för det.