Recensioner

Stannfåglarna

– Väldigt välskriven.

TV4s ”Efter tio” med Malou von Sivers, mars 2012

Ett fyrsidigt reportage med historiska bilder från Klippsta och intervju med Inger Henricson.

Minnenas Journal nr 4/2012

Når djupt in i själen
Inger Henricson från Mårdsjö i Dorotea berättar i sin skönlitterära roman Stannfåglar med brinnande hjärta om paret Johan och Kristinas liv under sent 1800-tal till andra världskrigets slut.

Stannfåglar spänner över fyra generationer vars hjärtskärande levnadshistorier skildras med stor värme och detaljrikedom. En tid då krig och börskrasch pågick i Europa samtidigt som arbetarrörelsen och socialism växte sig stark i Sverige. Många svenskar flyttade till Amerika i hopp om ett bättre liv. För att flytta krävdes nöd utan framtidstro.

Kristina och Johan är stannfåglar, de stannar kvar liksom talgoxen, domherren och skatorna i de skogarna och kämpar. Deras kamp är inte bara mot fattigdom, svält och kyla utan de står även upp mot kyrka, skogsbolag och borgarklass.
– – –

Henricson bygger scenarier som når djupt in till själen och vrider om. Hon lyckas komma läsaren otäckt nära, med sitt skickliga sätt att mana fram gripande scener. Att varva dialektal svenska med skriven svenska ger en förstärkt närvarokänsla liksom hennes detaljrika miljöbeskrivningar. Hon skriver brutalt verkligt. Det enda som får läsaren att tvivla på sanningshalten i boken är frågan hur en familj kan drabbas av så många sorger och resa sig igen. Större delen av historien utspelar sig i trakterna runt Sund och Rörström. Klippsta ligger i Jämtlands täta granskogar, längs väg 45, intill länsgränsen mellan Dorotea och Strömsund. En bortglömd plats.

Boken vill gärna sträckläsas, men det bör undvikas, eftersom det finns en stark önskan att få stanna kvar i den kärleksfulla famn som finns på bergskullen i Klippsta. Inger Henricson romandebuterar med boken Stannfåglar, vid sjuttio års ålder, men har skrivit tidigare, bland annat en novell som prisats. Talang, har hon definitivt.

Västerbottens Folkblad

Inger Henricsons debutroman Stannfåglarna följer en familj i Norrlands inland från förra seklets början till freden efter andra världskriget.

Under den perioden gick Sverige från fattigdom och orättvisor till en alltmer ljusnande framtid.

Kristina och Johan kunde som många andra i Sverige ha emigrerat till Amerika, blivit flyttfåglar. Men Kristina oroar sig för överfarten och Johan vill stanna nära sina föräldrar. De blir ”stannfåglar” och arrenderar en bit mark av staten till ett kronotorp.

Inger Henricsons dokumentärroman berättar om det politiska engagemanget hos många människor i Norrlands inland. Arbetarrörelsens dröm om socialismen påverkade människorna i skoglänen lika mycket som religionen. Det påstås ibland att anledningen till att socialdemokraterna startade broderskapsrörelsen var för att ge ett alternativ till frisinnet i Sverige i allmänhet och det norrländska inlandet i synnerhet.
– – –

Inger Henricson har en stil som påminner mer om Vilhelm Moberg än västerbottniska författare som Sara Lidman, Torgny Lindgen och P-O Enquist. Det finns ett ärligt berättande och en stark solidaritet med gestalterna i hennes roman som är starkt övertygande. Hos de senare finns ofta känslan att de står bredvid sina romanfigurer och betraktar med en intellektuell och kontrollerad svalka. Inger Henricson skriver med bultande hjärta.

TÅ Tidningen Ångermanland

Inger Henricson berättar osentimentalt och på ett ledigt och lättflytande språk om den alltmer barnrika nybyggarfamiljens hårda livsvillkor, om armod och umbäranden och om övergrepp från myndigheter och skogsbolag. Läsaren får också ta del av Kristinas plågsamma barndomsminnen då hon auktionerades bort till den bonde som mot lägsta ersättning från socknen lovade att ta hand om henne. Framför allt Kristina som är bokens huvudperson blir i författarens skildring mycket levande och övertygande. Den noggranna tids- och miljöskildringen är också förtjänstfull i denna fängslande roman, där läsaren får följa torparfamiljen fram till tiden för andra världskrigets slut, då Kristina ser tillbaka på sitt slitsamma liv.

Bibliotekstjänst

En bok om fattigdom, styrka och människovärde
Av bättre bemedlade betraktas [nybyggarna Kristina och Johan] med förakt och får utstå många okvädningar. De får också utstå många prövningar, i form av olyckor, sjukdom och död. Trots alla umbäranden håller familjerna ihop och finner bland andra fattiga människor en stark vänskap, vilket genomsyrar hela boken och ger en ljus ton mot den mörka bottnen. Så hjälper vännerna Johan att bygga upp huset, varje gång myndigheterna rivit det.

Johan är stursk och vägrar att betrakta sig själv och sin familj som sämre bara för att de är fattiga. Kristina är mera kuvad, men växer i insikten att fjärdingsmannen, prästen och andra myndighetspersoner skulle stå sig slätt om inte det fanns fattigfolk som utförde deras order. Så lockas de av socialismen och kooperationen som börjar växa fram.

Inger Henricson har gett personerna liv och en trovärdig dialog. Hon har också lyckats förmedla tidens synsätt och stora omvärldshändelser på ett levande sätt, och blir en röst för många. Fastän det bara är hundra år sedan fanns det otaliga fattiga familjer i Norrlands inland som levde under liknande förhållanden. Att skildringen nu tilldrar sig i närområdet gör den förstås ännu mera intressant.

Länstidningen Östersund

– Det här är något så ovanligt, i alla fall för mig, som en bok utspelar sig i trakten av Hoting. Det är inget lätt liv hon skildrar.

– Du blev ganska tagen när du hade läst boken.

– Ett tag grät jag. Det var en scen med en död i barnsäng, förskräckligt, hon födde ensam i ett litet hus. Ja, då grät jag faktiskt. – – – Inger Henricson har ganska bra gestaltningsförmåga. I början av boken hakade jag upp mig på att de pratar lite grann på dialekt. Jag hörde den inte riktigt. Hon skriver ungefär så här:

Så du tyck int om att jag skrik? Jag kan tala om för dig att live här på jordn är en enda jämmerdal. Du vill komma hit. Å jag har bara att ta emot dig, men du kom till nå fattilappa, det ske du vet.

Så det är dialektalt på ett sätt, men inte alltigenom. Efter ett tag så vande jag mig, jag började höra de här rösterna och det ger ju färg åt historien. – – – Det här är en bok som förmedlar på ett trovärdigt och ganska levande sätt hur det var i den här trakten vid den här tiden.

Radio Jämtland (samtal mellan recensent och intervjuare)