Att se med andra ögon

Manal kan inte se, men i mörkret är det hon som berättar sagorna som syskonen längtar efter: hon besitter den unika förmågan och har statusen sagoberättare. Plötsligt förändras allt, deras värld rasar samman, sagorna vill inte infinna sig. Manal har stängt alla sinnen, bilderna berättar att hon är innesluten i sorg och texten talar om rädslor för världen utanför. Vem ska leda henne vidare när hon har förlorat sago-käpp, roll, självförtroende och fotfäste – förlorat sig själv i tillvaron? Och hur ska syskonen klara sig?

Fem syskon i ett utrymme som mest består av sängkläder, och en tänd lampa: alla leker, läser och spelar spel, en ligger nerbäddad. Alla gränser tycks flytande: täcket är ett hav som är en bok, där ett barn simmar flygande omkring på ytan, en ligger under en stol och läser i havsboken med nedslagna ögon, och en ligger med huvudet på kudden och kör bil med stängda ögon i boken, på vattnet i bädden.
– – –
Men så händer något. På nästa sida sitter Manal under sängen, hopkrupen, som om hon utestänger allt – hela hennes väsen vittnar om sorg och onåbarhet. Hur mycket de seende syskonen än försöker släpper hon varken in eller ut något. Dagarna går, hon gråter, säger tillslut att käppen har gått sönder och att hon inte vågar gå ut; hon är rädd, rädd för att ramla, rädd för de andra barnen.

Vad som egentligen har hänt framgår inte, något har gått sönder – det kan ju vara så mycket som gör att vi människor tappar modet, självförtroendet, livsglädjen, fotfästet och tilliten – något man har hört, upplevt eller bara förstått. Det viktiga är att någon eller något som är större vägleder och hjälper oss vidare: att växa, till en ny insikt, ny nivå, nytt hopp eller att hitta balansen i tillvaron.
– – –
Centralt i berättelsen är dels tryggheten i familjen, den vuxnes roll och syskonens sammanhållning, där till och med berättelsen framförs i vi-form (hur vanligt är det bland svenska författare), och dels sagans betydelse och dess magiska helande kraft. Som läsare tänker jag på den blinda flickans roll i familjen, det hon som individ och del i familjen tillför, och på hur ett defekt sinne kompenseras av de andra delar och helheter. Det finns mycket att reflektera över vad gäller relationen mellan blinda och seende och vad olika förmågor kan tillföra, bara tanken på ett annat sätt att tolka/se på världen fascinerar – och ordet sinneserfarenheter. Jag tänker också på vad olika kulturers erfarenheter tillför världen – helheten. Och på Tusen och en natt, att berätta sagor för att överleva.

I Vår systers sagokista är Manal huvudpersonen kring vilket allt kretsar. Mest betydelse har den som kan föra de andra till fantasins dimension, kan leda dem bort från mörker och verklighet till de magiska sagornas värld. Att hennes ögon inte ser det som finns i ’verkligheten utanför’ är centralt, liksom det alla hennes andra sinnen tillför – från dem utgår sagorna. Ibland har jag tänkt att fantasin hör till sinnena, kanske är den till och med en sorts sammanfattning av sinnena och bland de viktigaste mänskliga egenskaperna: vårda och värna fantasin, den kan röra sig över alla gränser!

Fin bok att läsa tillsammans, stora bokstäver och korta meningar bidrar även till läsa-själv-vänlighet. Viktigt verk författat av ingenjören Maya Abu-Alhayyat född i Libanon, vackert illustrerad av Lubna Taha, verksam vid Qattan Foundation i Ramallah. En av flera böcker i serien Barnkultur från Palestina.

Hela recensionen Marit Jonsson, Barnboksprat

I Maya Abu-Alhayyats bok finns det en stark bejakelse till det muntliga berättandet, till sagotraditionen. I centrum finns den blinda flickan Manal kring vilka de yngre syskonen flockas när det är dags att sova. Manal tycks ha en outsinlig förmåga att varje kväll kunna berätta en ny saga.

Men en kväll tar det slut, någon ny saga vill inte komma fram ur den sagokista som utgörs av Manals huvud. Men mamma finner råd, hon vet att sagorna måste ha näring från verkligheten och snart flödar berättelserna igen.

Detta är en vacker bok som bär på ekon från Tusen och en natt. Lubna Tahas illustrationer ger boken en sällsam lyster med färgval (ockra dominerar) och spännande perspektiv.
– – –
Text och bild förstärker varandra och de utfallande illustrationerna tar ett generöst utrymme på sidorna i en säregen bildvärld präglad av mystik och fantasi. Vår systers sagokista är en mycket trevlig bekantskap.

Bibliotekstjänst