Next Gen'n Classics
Om boken
Ur boken
Författarporträtt
Beställ nu!

Ur Seaside Inn -
Bo vid kusten
Det kan vara farligt att bo vid kusten. Om vintrarna efter stormarna spolas saker upp: rostiga skarpa metallbitar, glas och maneter. Man måste tänka på var man sätter fötterna. Ibland ser jag en kvävd fisk, som ligger ensam på stranden, och tänker i flera dagar att det finns andra fiskar i vattnet, som väntar på att den ska återvända. Sedan tänker jag: Man kan inte vara säker någonstans.

Men på sommaren, när gästerna är här, hittar man andra saker i sanden: sololja, slantar och badskor. Jag hittade till och med en silverklocka som fortfarande gick. En gång hittade jag något nere i sanden, som jag trodde var en bit hud. Jag fick min bror Eden att plocka upp det med en kvist och stoppa det i en burk vatten.
Det här huset var flickskola förut. Det hade en ödslighet som gjorde det vackert. Rostiga klädhängare var uppsatta i hallen på framsidan, och det fanns kvar träskåp med flicknamn inristade. Mamma, min bror Eden och jag flyttade hit från London för två år sedan. Jag var tio år då och Eden fyra. Första gången vi steg in i huset, tänkte jag: Vad stort det är, jag kan göra vad jag vill, jag kan hjula i korridorerna.
Men sedan flyttade vi in på översta våningen i rektorns gamla lägenhet, som hade små rum med snedtak. Resten av huset var till för gästerna. Annabel, mammas väninna från London, kom för att hjälpa oss att inreda. Hon hängde gardiner och satte upp tvålkoppar på toaletterna.
På sommaren är alla rummen upptagna. Folk kommer hit för att bada i havet och sola på klipporna. Under hösten och vintern bor det nästan ingen här, och då flyttar jag in i ett av de tomma gästrummen längst ner i huset.
En dag när jag kom hem från skolan en eftermiddag i slutet av oktober såg jag att alla mina böcker, kläder och porslinsdjur hade flyttats. När jag stod i dörröppningen, tänkte jag: Jag måste ha gått in i fel rum. En kvast låg på golvet intill en sopskyffel. Lakanen hade tagits bort från sängen. Fönstren stod öppna och det regnade in.
Jag gick ut ur rummet, längs stenkorridoren och uppför trappan som leder till trappuppgången på baksidan. Sedan gick jag tre trappor upp till vår våning överst i huset för att få tag i mamma.
Hon stod i köket och kokade te. Annabel, som var på besök från London, satt vid bordet med en cigarett.
- Jag tyckte jag hörde fotstegen av en elefant, sa Annabel när hon såg mig. Jag tittade inte på henne.
- Vad har du gjort med mitt rum?
Mamma stod med ryggen mot mig. Hon hällde vatten i tekannan. Eden satt på golvet och övade sig i att skriva.
- Jag har inte gjort något. Annabel har plockat ner allting i en låda.
- Varför det?
- En gäst vill ha rummet. Vill du ha en kopp te? Hon ställde kannan på bordet och satte sig.
- Varför låter du inte gästen få ett av rummen på andra våningen? frågade jag med armarna i kors. Jag fick en känsla av att hon hade gjort det av elakhet.