Fler fjällböcker
Om boken
Ur boken
Recensioner
Beställ nu!

Kaitumälvens källor

Där Kaitumälven rinner upp. Låter det inte lockande? Utforskandet av dess allra översta lopp väster om Kungsleden blir ett fint fjällsmultron.
Kaitum betyder "avlägset belägna området" och syftar på att det ursprungligen tillhörde Jokkmokks socken med Jokkmokks kyrka som samlingsplats. En sommar följde vi sydsidan av Kaitumdalen i dess allra översta lopp. Vi kom Kungsleden söderifrån och vek av den efter Teusajaurestugorna genom att runda Urtticohkka. Ganska högt upp gick vi, följande fina renstigar i ett omväxlande landskap med hedmark, sten och vattenängar. Om du någon gång har misstrott renars orienteringsförmåga, så skingras tvivlen här. Närmare jåkken, åtminstone i en del av dalen, finns en gammal rösning som ett mer primitivt sentida orienteringsalternativ. Den leder dig genom stenpartier som annars orsakar energiförluster i onödan.

När du passerat Sáimmavárri öppnar sig en gräsbevuxen dal med fina och vackra tältplatser. Vi vadade Kaitumjåkken precis väster om Viddjajohka, men det är inga problem att fortsätta på sydsidan även om vegetationen är tunnare där. På norra sidan får du i stället gå upp en liten bit ovanför en kort kanjon.

Särskilt uppskattade vi två "naturenliga" jåkkbroar. På en äng slapp vi vada en bred bäck, som flöt ned i ett hål för att efter två meter komma upp som om ingenting hänt. Och en högre makt hade lyft en tre tons stenskiva på säkert två gånger två meter och lagt den precis över en sidojåkk i en sluttning.

Skum-målning
I dalens smalaste del såg vi en hjord med ett par hundra renar, som klättrat upp på en brant snösluttning och gick fram och tillbaka. Det var en fantastisk syn som återkallade Nils Nilsson Skums målningar.

Öster om Pärsalvaratj efter vattendelaren fick vi uppleva vandringens vackraste del med långa blomstersluttningar. Väster om kan du också färdas. Dalen vidgar sig kraftigt, öppnar sig mot avlägsna snöklädda berg i väster och i dess botten finns ett sjösystem där en slingrande jåkk glimmade i kvällssolen.

Det går bra att hålla höjden, runda Kaitumtjåkka och gå söder om sjön 938. Därefter gick vi mot norr via Tjuolakjaure och åter mot Kungsleden genom den orösade, sparsamt bevandrade Neasketvággi. Söder om berget 1 267 finns stup mot öster som du skall akta dig för.

Många renvaktarstugor
Övre Kaitumdalen är inte opåverkad av människor trots sin ödslighet. Kåtorna vid Viddjajohka, enligt kartan, är förfallna men ovanför dem där dalen tränger ihop sig finns en ny renvaktarstuga. Dessutom har ett nytt renstängsel dragits genom hela dalen på dess södra sida och det fortsätter förbi vattendelaren. Inom femton kilometer ligger det sammanlagt fyra renvaktarstugor, två på vardera sidan av jåkken. Gränsen mellan Norr-Kaitums och Sör-Kaitums samebyar går här, därav renstängslet, och byarna har alltså byggt var sina stugor.

En kortare tur är att följa den nedskurna Viddjajohka på dess östra sida. Sedan fortsätter du öster om Viddjajávri och ned i Neasketvággi, men du missar då Kaitumdalens vackraste inre del och det öppna landskapet mot Norge. Med detta alternativ kan du lämpligen starta från Kaitumjaurestugorna och hela tiden gå på Kaitumjåkkens nordsida. Viddjajohka kan också vadas utan problem.

Folktomt
BD8 och BD7 är kartorna. På den förstnämnda ligger två gamla glaciärer precis utanför kartkanten nordväst och sydväst om Ázeknjunnji. Vi passerade dem inte och få går förmodligen upp och tittar på dem. På ett par timmar de få kilometrarna från Teusajaurestugorna till dess vi vek av mötte vi tjugoen vandrare. Därefter mötte vi ingen på fyra dagar. Ändå var vi aldrig mer än en dag från Kungsleden!

Här är en förklaring till namnet Neasketvággi. Neasket är att att ta bort det yttersta skiktet av det mjuka skinnet från renens ben för att göra s.k. bällingskor. Eftersom man hade ont om mat inför höstslakten gjorde man en första höstslakt i denna dal innan renarna drevs österut. Man kan tänkas ha berett dessa skinn här för att inte lämna något användbart efter sig. "Skinnberedningens dal", således.